Det var för cirka ett år sedan jag träffade på begreppet highly sensitive personality HSP (den högkänsliga människan) och kände direkt igen mig i mycket av det som skrevs. Om jag skulle beskriva mig själv med ett ord så skulle det vara just ordet känslig. Det passar in på så många olika plan i mitt liv. De första jag fick höra det från var ifrån läkare när jag var liten. Jag var ju nämligen känslig mot det mesta i min omgivning som gräs, hö, halm, pollen, djur, kvalster, rök och så vidare. Jag hade eksem och konstant kli i ögonen och på kroppen. Ja det var väldigt jobbigt att vara så känslig mot allt. En annan sida som inte är lika lätt att se är den emotionella känsligheten. Jag var väldigt känslig för andras uttryck, kroppsspråk och kommentarer när jag var mindre och vände och vred på allt som folk sa eller gjorde. Det jobbiga var att jag ofta tog åt mig och trodde att mycket hade med mig att göra. Från början var jag ganska intensiv i mitt sätt att vara men när folk började påpeka detta blev jag i stället mer tillbakadragen och iakttog allt i stället från ett "tryggare" håll. Jag har alltid känt att jag inte "passar in" men har aldrig fattat vad felet var bara att det antagligen var något med mig det var "fel" på. Nu börjar jag äntligen bli mer varm i kläderna och vet mer om vem jag är och vem jag vill vara i detta samhälle.
Att jag hittade begreppet HSP har gjort det lättare för mig att förstå varför jag drog på mig en sådan obalans och mådde som jag gjorde för sju, åtta år sedan. Det har också gjort det lättare att förstå varför det har tagit och tar så lång tid att "reparera" sig. Kroppsligt känner jag mig friskare än någonsin förutom på vissa stressymptom. För det är just det, den mentala biten som kräver mest arbete. Det är väldigt jobbigt faktiskt att ha en sådan hjärna som jag har ;) jag tänker och analyserar precis allting i tusen olika vinklar. Inte så konstigt att hjärnan till slut blev utbränd. Hela det första året efter min ayurveda-detox gjorde jag absolut ingenting. Satt i lägenheten och mediterade i princip. Jag var extremt känslig mot allt. Så det att jag stressat så under ett par år och satt mig själv i en sådan obalans gjorde att när jag till slut inte orkade längre då orkade jag ingenting. Jag kunde inte gå för fort, inte kolla på TV, inte sitta vid datorn, klarade inte av bilar, buller eller ens det minsta jobbiga lilla ljud för då gick jag i taket och blev helt darrig. Och blev det för mycket på en gång kunde jag drabbas av panikångest.
Så det är detta jag har arbetat med under de senaste åren, att ta mig tillbaka. Det har gått sakta men jag är på god väg. Jag orkar mentalt så mycket mer idag men har fortfarande en bit kvar att gå. Fast jag är glad, för hade det inte varit på grund av min känslighet hade jag inte vetat allt jag vet idag. Och jag kan ju säga att det är på grund av min känslighet som jag så många gånger längtat ut till skogen, lugnet och tystnaden. Alla mina tankar kan nämligen göra mig helt galen men kommer jag bara ut till lugnet i naturen så stillas dem. För även om jag klarar allt så mycket bättre idag så är inte denna värld och detta samhälle något som någonsin kommer passa en känslig människa som mig. Naturen är helt enkel så pass viktig för mig att jag aldrig hade överlevt utan den.
Vill du läsa mer om högkänslighet och kanske själv göra ett test kan du klicka här:
